Vecka 39

Det närmar sig verkligen

Ännu en vecka har flugit fram och jag vet knappt vad jag har gjort av min tid. Vad jag dock vet är att jag faktiskt för första gången gått och väntat och letat symtom på förlossning den här veckan. I lördags fick jag ju förvärkar(?) som höll i sig i himlans många timmar, nästan så att jag trodde att det var på G och sedan dess har jag nog trott att det skulle komma tillbaka. Dessvärre har det varit helt dött här med undantag för några små hugg eller lite svag molvärk någon gång om dagen. Han har det nog väldigt bra där inne och verkar vara bestämd med att inte komma ut den här veckan heller, tyvärr. Det är bara att fortsätta vänta helt enkelt, det händer när det händer!

Den här veckan har annars varit lugn vilket har behövts för jag har åter igen fått svårt att sova på nätterna. Jag lyckas somna in hyfsat snabbt men vaknar ofta runt 3-4tiden och behöver gå på toaletten och därefter är det näst intill omöjligt att somna om. Jag är verkligen trött, så det är inte det. Men jag vrider och vänder mig och ryggen/bäckenet gör himla ont så ingen ställning är bekväm. Däremot lyckas jag alltid somna om efter att Mattias gått till jobbet då jag kan använda ALLA kuddar och täcken som finns i hela sängen. Förut försökte jag ju att inte sova på dagarna för att sova bättre på nätterna men det struntar jag i nu. Är jag trött så går jag och lägger mig, jag känner att min kropp behöver det och jag är för det mesta ändå trött vid 21-22tiden.

Det buffas och bökas en himla massa i magen nu och jag upplever det som väldigt obehagligt när han lyckas trycka ut rumpan/fötterna mot mina revben. Ibland undrar jag om han helt enkelt har svårt att hitta rätt väg ut ;) Skämt å sido tror jag han fortsätter borra sig neråt. Magen har blivit jättehängig på sistone och jag tycker ibland att jag ser mer kraftigt överviktig ut än gravid och jag börjar fundera på hur magen kommer se ut efter förlossningen. Jag tror den kommer vara jättedegig ett bra tag och jag tror att den kan ha lite svårt att dra ihop sig fint med tanke på att jag verkligen har bristningar över hela magen nu.

I övrigt så vill jag att den här lilla plutten ska komma ut nu. Inte bara för att vi längtar efter honom och verkligen vill börja vårt liv som föräldrar utan också för att jag verkligen känner ett behov nu av att få tillbaka lite av mig själv, att kunna röra mig någorlunda normalt och inte behöva känna att en liten aktivitet (typ dammsuga) om dagen är mer än nog. Sedan förstår ju jag också att det kommer dröja lite innan man är hyfsat återställd igen men ni förstår nog vad jag menar :)